Så kom då mitt första egentliga bakslag.

Torsdagen 14/6 var jag på återbesök hos Tor. Jag hade då gått utan kryckkäppar en dryg månad och kände mig så pass bra att det var dags att börja arbeta lite mer.

En kul sak är att jag träffade Ann mest jag satt och väntade på röntgen. Inte vilken Ann som helst utan Ann Axelsson min rehabläkare! Det var ett slumpartat möte. Hon passerade förbi röntgen med en massa kollegor (tror jag i alla fall). De såg ut att vara på ett ”studiebesök” och hade väldigt bråttom, men det hade inte Ann, när hon såg mig.

Jag hade sommarskorna på mig och jag sa till Ann att jag fuskade lite för jag hade en skena på vänsterfoten. Jag gick och såg ut som vem som helst – hoppas jag i alla fall. Hon blev väldigt glad att se att det gick så bra för mig.

Röntgenbilderna var bra och Tor och jag kom överens om att i augusti så borde jag kunna gå upp och arbeta 75 %. Vi satte även målsättningen att gå upp till 100% innan året är slut.

En remiss till OTA fick jag med mig, för den skenan jag har på vänsterfoten började bli för mjuk och höll inte upp foten tillräckligt. På remissen stod det speciellt att skenan skulle vara starkare och hålla bättre vinkel.

Nere på OTA så hade de inte en kolfiberskena, som är både styvare och starkare än min plastskena hemma utan de skulle beställa den till nästa vecka.

Här lägger jag in en slags protest nu lite grand efteråt – att jag bröt mitt ben igen – var helt mitt eget fel enligt – ja vem. Inte var det de yngre på OTA. Jag skulle inte ha haft skenan i Sock-o-Plast-strumpan – den skulle ha varit i en anatomiskt utformad sko – made by OTA by – Ja just han.

Han blev arg att jag hade brutit benet, med hans förbannade skena på mig. –

Dagen efter på fredag kväll så hände det.

Jag sparkade i näbben på min skena i en liten täcklist, som täcker skarven mellan köks- och hallmattan.

Det gjorde så fruktansvärt ont att jag bara föll ihop. Jag lyckades kravla mig upp på en stol och ropade på frugan. Hon ville att vi skulle ringa efter en ambulans direkt, men jag tyckte att det enda som hänt är väl att jag töjt ut några senor i knät. Det kan ju inte ha hänt något annat efter en sån här liten ”smäll”, så det känns nog bättre i morgon, tyckte jag.

Morgonen därpå kändes det ännu värre så det blev ambulans till akuten.

Efter röntgen så konstaterade man att mitt lårben var av, några centimeter över knät. Precis där min märgspik tog slut.

Det kändes fruktansvärt jobbigt att nu när jag äntligen varit på väg tillbaka så händer det här. Om jag hade ramlat utför en trappa eller det hade hänt något annat rejält, så hade jag nog haft lättare att acceptera. För efter en sådan här löjligt liten spark mot en list, så borde det inte hända att benet går av. Men det gjorde det.

Jag fick en morfinspruta mot smärtorna och de la in benet i en gipsskena i väntan på måndagens operation. Det blev att tillbringa helgen på 409 Blå.

Avdelningen i sig har jag legat på många gånger förut, men det här blev första gången med blått vårdlag.

”Är du här nu igen”, blev en vanlig kommentar från flera av personalen (från röd).

Jag flyttade in på ett dubbelrum och hjälptes över i sängen. Det är inte ofta som jag klagar över att jag har ont (hoppas jag), men den här helgen i väntan på operation, var jag riktigt gnällig och sur. Det gjorde fruktansvärt ont det allra minsta jag flyttade benet i sidled och jag var tvungen att få morfin för att kunna (våga) sova.

Jag fick "finbesök" av Tor på Lördagen som förklarade varför han inte kunde operera mig den här gången utan att Roger skulle göra det. Han var ju ledig och skulle ju vara det ett tag men var ändå tvungen att se om det var sant att paketet låg här igen.

Vi skulle aldrig ha pratat om att gå upp till 75 - 100%, sa en något skrockfull Tor (?)

En stor guldstjärna till fick han i allafall för besöket.

Det är inget snack om att morfin är väldigt effektivt mot smärta och det lindrar väldigt snabbt. En bieffekt av det är i mitt fall att jag får så hemska drömmar.
Med hemska menar jag inte att de handlar om något hemskt utan det är att de är så overkliga och är en slags förvridna hallucinationer av verkligheten. Till och med dagen efter jag tagit morfin, så återkommer den här overkligheten, det allra minsta jag slumrar till.

Jag avskyr morfinets efterverkningar, jag vaknar till med ett ryck och hjärtat bultar. Jag svettas strida strömmar och det verkar ta en hel evighet innan hjärnan registrerar att det bara var en efterverkning av något – ingen verkligt.

Här tror jag faktiskt att alla mina konstiga drömmar under den stora olyckan har sin grund.

På den här avdelningen är all personal bra, det har jag kommenterat förut och gör det gärna igen. Jag vet att jag ibland kan vara en jobbig patient och speciellt beträffande sjukhusmaten.
De allra flesta av er tar det med humor när jag ”matvägrar” och vet om att jag får specialleveranser på kvällen. Om det nu var någon som inte visste det så vet ni det härmed.

Men utkokt  vit fisk som kommer till lunch och kallas ”gyllen torsk” och som sedan kommer tillbaks till middan och kalls ”guld torsk” är lika äcklig båda gångerna och är inte ens i närheten av att vara torsk.

Gå hem och laga er allra bästa maträtt. Sen lägger ni det på en tallrik och håller den halvvarm med fisljummen vattenånga och med massor av rostfritt skrammel omkring. När rätten är så sval att potatisen får en skorpa omkring sig är den färdig att äta. Du får tåla dig och vänta en bra stund men så småningom kommer skorpan på potatisen –  då skall du bjuda din ovän på ett provsmak.

Nog om det där äckliga som kallas ”patientmat”.

En sak som jag inte lagt märke till förut är hur det ”pyr” under ytan beträffande era löner. Många av er gav avsiktligt eller oavsiktligt kommentarer i olika samanhang, som just tydde på ett missnöje med lönen. ”I alla fall om man jämför med den administrativa personalen, som ju genast får högre lön och det alltid verkar finnas arbete åt.”

Ni har ju fullständigt rätt! Ni har usla löner!
Det jag inte får något grepp om är vad ni själva tycker är en rimlig lön.

Jag kan ju inte säga vad som är en rimlig lön för er, för jag är ju egentligen alldeles för jävig.
Men eftersom ni frågar så måste ju jag ställa upp en kravspecifikation som är en slags mätare på hur jag värderar arbete och då speciellt ert arbete.

Jag vänder på det och ställer frågorna:

Vi pratar ju här i Sverige om hur oetiskt det är med dödsstraff och protesterar mot länder som fortfarande har den där primitiva ”lösningen” på ett problem som samhället helt tappat kontrollen över.

Etiskt så är det för mig ingen skillnad på - hur många liv vill du vården skall rädda varje dag - eller avrätta någon i stolen eller med giftsprutor.

Samhället – det är vi det – vi har det här valet.

Hur skall jag kunna värdera – en liten hålla handen och stryka mig över pannan – var värd miljoner för mig just då – och är fortfarande lika mycket värd.

Politiker är faktiskt politiker  - för att du och jag valt dem och gick på deras snack.

Aldrig mer Vård Skola och Omsorg, när det bara är ett förbannat valbegrepp för att få oss att tro att det är just det de bryr sig om.

Hej!, Det är din röst de bryr sig om – och då ljuger de och säger vad som helst för att du skall rösta på just dem.

Tänk på hur en politiker svarar – på en direkt fråga!

INGENTING – Partiet kanske tycker annorlunda.

Så är vårt samhälle idag – ljug och få en röst.

Den som ljuger värst – vinner!

När jag läser en skrivelse från politiker så brukar jag tänka igenom följande.

- Vad är detta?
- För vem är det skrivet?
- Vad syftade denna kompakta ordmassa till?

Plötsligt inser jag att det måste vara så här att vara dyslektiker:
- Att se orden, meningarna men ändå inte att se sammanhanget och innebörden och veta att den som skrivit tycker exakt likadant.

Politikerförakt – det är bara förnamnet.

Skulle politiker vara tvungna att genomgå en IQ-test så:

- skulle de först försöka snacka sig bort från den.
- sedan skulle de få ett uselt resultat.
- sedan skulle de ursäkta sig att ”de har ju bara ärvt sitt jobb”.
- sedan skulle partiet besluta att den testen är helt värdelös och skall förbjudas.

Begär ut dina kommun politikers och landstingspolitikers – skolbetyg så får du se!

Det är offentliga handlingar – liksom vilka löner alla har – liksom vilka löner ni inom vården har.

När ni löneförhandlas så får ni efteråt ett besked om vilken lön ni fick den här gången – utan att veta vilken lön alla andra inom vården har.

Det är en offentlig handling, som du när som helst kan begära ut.

Observera att frågar den du vill ha dessa uppgifter ifrån:
– vad skall du ha det till?
– vem är du?
– jag vill ha ditt personnummer.

Så är det ett grovt brott mot offentlighetslagen och de begår ett grovt tjänstefel.
De får INTE fråga dessa frågor – de har bara att lämna ut det.
En rimlig avgift för kopior av deras handlingar är enligt konsumentverket  1 till 5 kr och en fördröjning på upp till 1 timma skall du vara beredd på.

Du skall dock under alla omständigheter få det du begärt.

Här är ju eran chans – kontrollera vad har han.. och hon.. o.s.v.

Ett förslag – begär ut dessa offentliga handlingar och ha dem med er på ert nästa fackmöte, när era ombud förklarar hur det kommer sig att ni inte fick några pengar den här gången heller.

Accepterar ni deras svar – så rösta på dem igen.

Accepterar ni inte deras svar – så..

Skyll inte på någon annan – ni har kontrollen själva om ni bara inser vilken makt ni har.

Bråka lite för faan, ta reda på vad alla andra har och kräv att få bli jämförd med den och den och..

Operationen

Nu blev det operation igen och när jag låg där nere på Uppvakningen (innan op) så fick jag flera besök som kom in och skulle se om det var sannt att jag var här nu igen.

Jag fick även välja typ av bedövning och som vanligt vägrar jag ryggmärgsbedövning, men Lukas föreslog att jag då skulle få en slags blockering vid ljumsken och den var som det visade sig otroligt effektiv.

Roger O var det sedan som opererade mig. Det finns ju lite ”töjmån” i vinkeln som han skulle placera mitt ben i så han jämförde med sina egna vackra ben och det blev väldigt bra.

Fast jag överreagerade lite när han sa mig just det någon dag efter operationen och jag tyckte att jag ville ha haft det som det var. Dvs. lite snett utåt så att jag gick på hälens insida.

Jag hade så förbannat ont då, så jag var inte mottaglig för det Roger sa.

Innan olyckan så hade jag aldrig haft en sådan fotställning, så Roger hade ju rätt. Han fixade till så att jag fick tillbaks min normala fotvinkel.

Förlåt för att jag brusade upp

Sängbord som gnekar och är svåra att rulla och antika Hamerdalingar att skita med, det är tyvärr verkligheten i en overklig miljö.

Tack Ni alla som står ut med mig och med min vård i er miljö.