Det som finns på den här siten är
egentligen skrivet enbart för vårdpersonalen i Östersund som har haft hand om mig efter
min olycka 981219.
Det som är skrivet här på startsidan är skrivet i ordningen senast skrivet står överst!
Nu börjar det närma sig igen det är snart 19/12 fast året är nu 2007 och det är den 1 december och då skriver jag en liten snutt här.
Nästa år är det 10-års jubileum.
Det går ibland en hel vecka utan att jag ens tänker på det som hände mig då 981219.
Jag får i ärlighetens namn säga att livet har varit och är enormt gott för mig.
Samma underbara fruga som satt och våndades jämte min näst intill dödsbädd har jag kvar, hon är liksom då den som jag hänger upp livet på och runt.
En schäfertik vid namn Bonny är också en alldeles enorm viktig del av livet nu.
Utan Bonny som med sin energi helt enkelt tvingar ut mig på promenader med så där två timmars mellanrum och hon bryr sig inte om att jag har ont i knäet eller foten – hon skall bara just då ut och leka/nosa/pissa - utan henne så skulle jag inte kunna gå så bra som jag kan.
Är egenföretagare inom IT (det betyder ungefär att jag gör sådana sidor som du surfar till på nätet) men det jag tar in mest pengar på är att utbilda företag och organisationer inom diverse områden.
Det jag tycker om att utbilda mest i är att utveckla lag, team eller vad du nu än kallar gänget du jobbat dagligen i, till att bli en bättre fungerande enhet/grupp eller lag. Det är utvecklande för dem och för mig.
Jag kan ju bjuda från mina erfarenheter och min vetskap om att alltihop egentligen är så djävla enkelt.
Det är bara att rädda livet på en människa som varken förtjänar det eller ens har prognosen att göra det, sedan kommer den människan att leva resten av sitt liv med frågan i skallen ”varför överlevde jag” och kommer att göra allt för att alla andra skall förstå det där som kom till honom en dag.
Livet är allt bra gott att leva!
Prylar, pengar i hur stora mängder som helst är pytte, pytte lite värt mot en ärlig hand.
Se det första leendet hos ditt barn, det första steget. Få en klapp på axeln när du har gjort något bra på jobbet som du själv är stolt och nöjd med.
Faan vad lite prylar och pengar betyder då..
Det är det jag utbildar i och det kan kallas för UGL (Utveckling Grupp Ledar) eller Projekt ledning, eller MS Project.
Allt går egentligen ut på samma sak, det är människans skaparkraft och glöd som är och förblir den viktigaste resursen för samhället eller din arbetsplats och hur man på bästa sättet tar den till vara.
Det är ju ni som gett mig den här näst intill maniska viljan att ”bjuda” på mina livserfarenheter och att använda dem till något som är viktigt.
En ärlig hand!
Tack allihop igen!
Om du har högtalaren på så hör du Bob Dylan med en låt Not Dark Yet som har betytt och betyder enormt för mig än i dag:
Shadows are falling and I've been here all day
It's too hot to sleep time is running away
Feel like my soul has turned into steel
I've still got the scars that the sun didn't heal
There's not even room enough to be anywhere
It's not dark yet, but it's getting there
Well my sense of humanity has gone down the drain
Behind every beautiful thing there's been some kind of pain
She wrote me a letter and she wrote it so kind
She put down in writing what was in her mind
I just don't see why I should even care
It's not dark yet, but it's getting there
Well, I've been to London and I've been to gay Paree
I've followed the river and I got to the sea
I've been down on the bottom of a world full of lies
I ain't looking for nothing in anyone's eyes
Sometimes my burden seems more than I can bear
It's not dark yet, but it's getting there
I was born here and I'll die here against my will
I know it looks like I'm moving, but I'm standing still
Every nerve in my body is so vacant and numb
I can't even remember what it was I came here to get away from
Don't even hear a murmur of a prayer
It's not dark yet, but it's getting there.
Det är på något konstigt, knasigt och kryptiskt sätt vad jag är i dag.
Be mig inte förklara vad och hur jag menar, det är bara en känsla.
Å, det vet ni ju vid det här lagat att det jag eller du känner - det kan inte vara fel.
En känsla kan aldrig vara fel!
|
Christer (min sjukgymnast) träffade jag igen i måndags kväll (12/2 – 2007) kring klockan 20.
Jag hade som vanligt varit ned med Bonny (vår schäfertik), ned till Matte som slutar vid 20-tiden vissa kvällar i veckan och de båda tjejerna brukar gå hem tillsammans.
Precis när jag skulle parkera bilen i garaget så hörde jag ett hej.
Hej, sa en påbyltad person och jag kände direkt igen min Christer.
Att du känner igen mig fast jag har så mycket kläder på mig – sa han.
Sedan pratade vi om rehab och hur jag kämpade och att han ibland ser ett nytt paket som kommer in och refererar till mig, att klarade Hasse sig så skall ta mig fan du också göra det.
Jag vet att det kommer ni alla att göra – men ni får dock bara låna min Christer!
Han frågade om hur det var med mig och jag svarade att allt är bra utom mitt vänsterknä – och givetvis så svarade han. ”Men det skall du ju ändå snart byta ut – med den där härliga glimten i ögat”
Ja, jag skall byta ut mitt eget knä till ett konstgjort när:
- jag får mer ont.
- när Tor är hemma från Irland
- jag inte kan gå med det knä jag har
Min kompis Tommy har nyligen bytt ut sitt skadade knä nere i Stockholm och allt verkade vara väldigt bra i fyra månader – sedan var han tillbaks till haltandet och värken igen.
Jag litar INTE på någon annan läkare än Tor – så är han kvar på Irland – så väntar jag till han kommer tillbaks och på vilka råd han ger mig.
Jag bad Christer hälsa till er alla på rehab – hoppas att han gjorde det också!
Tor är hemma det vet jag idag, för jag har mailat han och stört han lite grand men vi har inte pratat om att byta knä utan det var något helt annat.
Texterna ni kan läsa här om mig och hur det var är nog bara en tiondel av de texter som jag egentligen skrivit.
Jag satte mig en kväll(2007-09-22) och gick igenom allt som jag har skrivit och det var massor.
Visst har ni fått utdrag här och kunnat läsa av det jag skrivit men det är bara en väldigt liten del.
Om jag har publicerat 15 sidor för dig att läsa, så finns det över 300 sidor kvar som jag inte publicerat av den ena eller andra anledningen.
Kanske jag en dag publicerar allt - vem vet. (Jag vet - Det kommer jag att göra men då måste jag innan prata med dem jag skrivit om innan jag publicerar.)
Jag är ju ingen patient längre, jag rår bara mig själv (nästan). Det finns dock sådant i vården ni gav mig som....
Nu 2004-12-23 är det fortfarande som igår! - 6 år sedan. Jag är tvungen att försöka lyfta på min vänstertå - och - det går ju fortfarande inte.
Bättre blir jag inte men -jag - är - väldigt - nöjd!
Vid juletid är jag på något sätt tvungen att ge mig in här igen och läsa och kommentera.
Jag har varit med om något unikt, som få av oss har varit med om - det känns speciellt just nu i juletid.
Så Olyckan lever än. Jag skall förresten operera vänsterfoten i Januari eller Februari 2006 om landstinget har pengar till att fixa till mig.
Det kommer att bli 2005-04-06 har jag nyss fått veta! Då kanske jag får se någon av er för inlagd lär jag väl bli någon dag - 14 veckor med gips följer sedan. Den som gipsar mig måste vara .. Ja, supergipsare för annars kommer jag inte att stå ut. Det får inte skava, klämma eller svida. Dvs. INGEN läkare får gipsa mig - de kan inte göra det tillräckligt bra. 14 veckor kräver ett proffs, som inte gör annat en gipsar!
Det är väldigt bra med mig! - Hoppas att ni mina änglar har det lika bra!
Färska (2004-12-23) Julhälsningar från mig!
Det som står här nedan är skrivet under åren fram till idag..........
(Idag 2002-06-15 är jag färdigbehandlad vad avser operationer och skall börja arbeta 75% 17/6.
Det är alldeles speciellt för mig:
NU först efter 3½ år kommer resultatet.
Har jag bara den minsta tur så börjar jag jobba 100% i mitten av september.
Så paketet rör på sig än!
Jag kommer att skriva om slutresultatet - någon gång i september (2002-09-15) under rubriken "Min egen framtid ")
Jag trodde att jag skulle kunna göra det!
Texten är nog färdigskriven men, det är något som heter försäkringsbolag och det innebär:
- allt som jag skriver här kommer att användas emot mig!
- det jag skriver med hjärtat och egentligen bara har en känsla av - blir fakta.
Om jag antyder att jag kommer att bli en millimeter bättre än jag är - så tar försäkringsbolaget det som fakta.
Mitt försäkringsbolag hette Holmia, nu heter de Trygg Hansa.
Så du som är intresserad av "Min egen framtid" - maila mig, så får du den! - Om jag får klart för mig vem du ärligen är.
Nu är det 2004-02-14 och jag har börjat göra upp. 32% handikapp har jag förärats. En massa pengar är det frågan om, det är hundratusentals kronor varje gång jag får ett brev. Hitintills har jag fått fem brev.
Det finns något som heter trafikskadenämden och de yttrar sig i mitt fall och Trygg Hansa rättar sig alltid efter utslaget.
Jag kommer alltså att få ännu mer pengar som jag igentligen inte har behov för.
Mitt vänsterknä knäpper varenda steg jag tar och det blir bara värre.
Min högerfot gör svinont i två skarvar om jag inte går alldeles exakt rätt och inte halkar.
Tack vare Tor så står det i mina papper att jag får öppna upp mitt fall igen om:
- det gäller vänster knä
- vänster fot
- höger fot
Jag kommer att tvingas öppna upp det igen - mycket snabbare än jag trodde och hoppades.
Kanske vågar jag också någon dag hälsa på hos IVA - nu när jag faktiskt kan gå utan kryckor.
Det är ju bara det att Ni byter ju personal och kanske ingen mins mig. Joo.. kanske Ni mins!
Rehab borde ju också få ett tacksamt besök.
Ni som läser det här för första gången - får en sann historia på vilka underverk sjukvården kan uträtta om inga politiker lägger sig i och att jag accepteras som ett (;-)
Jag har ju haft förmånen att ha dagböcker över min tid på IVA. Dels de som personalen så föredömligt har
plitat ned och dels de min fru har skrivit. Jag har så ordagrant som möjligt, skrivit av
personalens dagböcker och då jag tyckt att ett förtydligande eller tillägg har varit
på sin plats, har jag tagit informationen mestadels från frugans dagböcker, eller det
jag "hört" från någon annan nu efteråt.
Jag gör även ett inlägg i Jämtlands vårddebatt (Vård i världsklass nedan).
En mycket personlig partsinlaga från en fd. patient. För vem vet bättre än den som har
varit patient "hur det fungerar".
Att jag publicerar "allt" det här på Internet,
beror nog mest på att jag vill ha kontrollen över texten och inte låta någon
"redigerare" anpassa texten till ett visst antal rader. Hela texten behövs
läsas igenom för att så småningom få en "bild" av hur det är att råka ut
för en olycka av denna dignitet. Det beror också på att jag verkar aldrig bli riktigt
"färdig", jag vill kunna lägga till eller ta bort något nästan varje dag.
Jag har hela tiden haft som målsättning att publicera
det här på "ett års dagen" (991219) efter olyckan och det håller jag här
med. Det innebär också att jag så småningom kommer att lägga till mer text och
synpunkter, allt eftersom tankar dyker upp och andan faller på. Det är faktiskt inte
helt lätt att skriva ned om det som hänt mig, dels så minns jag ju så lite själv
under den första månaden och dels är det ibland väldigt "tungt" att sätta
tankarna på pränt.
Det finns många tankar och händelser som jag hitintills
inte hunnit att skriva ned. Jag kommer bl.a. att skriva mer om rehab tiden,
sjukgymnastiken och hur det är att komma tillbaks till "livet" igen. Det får
dock vänta ett tag, för jag har så mycket annat som jag skall ta igen först, inte
minst julmaten som snart är i faggorna.
Det där ovan skrev jag ju för flera år sedan och mycket har hänt sedan dess.
Tips: Innan ni läser dagböckerna så läs gärna vad de
olika färgerna betyder Färgförklaring
för dagböckerna
Hoppas ni finner läsningen intressant!
 E-Post till mig: hans@merilo.com
|
| |
| |
| |
|